Armando03

”Att lyfta människors berättelser motverkar stereotyper” intervju med Armando Perla

Armando Perla arbetar på Rörelsernas museum med muntlig historia. Han växte upp i Centralamerika och har arbetat över hela världen. Nu har han flyttat till Malmö från Kanada för att ta fram en vision för hur Rörelsernas museum kan utvecklas med delaktighet som grund. Muntlig historia utgör en viktig del. 

Arbetsrummet på Bergsgatan 20 i Malmö är den plats där Armando Perla tillbringar mycket tid just nu. Men Malmö är inte helt nytt för honom. Han studerade juridik i Kanada och efter att ha arbetat med mänskliga rättigheter i olika delar av världen, kom han till Lund för att göra sin mastersexamen.
– Jag jobbade bland annat med trafficking-frågor i Centralamerika och med migrantarbetare i Washington DC. Sen kom jag till Raoul Wallenberg-institutet I Lund och gjorde min master, och undervisade om utvecklingsfrågor och bistånd, berättar Armando Perla.

För tio år sedan utarbetades planer för ett nytt museum för mänskliga rättigheter i Winnipeg, Kanada. Det öppnades en möjlighet för Armando Perla att arbeta där.
– Det var då jag verkligen började förstå arbetet med muntlig historia. I juridik arbetar vi inte så mycket med intervjuer. Men alla sa till mig att jag var mer av en sociolog än en jurist. För mig är det viktigaste att alltid ha nära till den mänskliga erfarenheten. 
I Winnipeg med omnejd i sydvästra Kanada, är befolkningen väldigt blandad. Här finns olika minoritetsgrupper och en mängd olika språk – bland annat en stor skandinavisk minoritet, med rötter i migrationsvågen i början på 1900-talet. Det finns också många människor som tillhör folkgruppen Rohingya, som tvingats fly från Burma på grund av folkmordet. Den senaste utställningen Armando Perla arbetade med var tillsammans med Rohingya-aktivister. 


Det nya teamet av curators på museeti Winnipegutbildades av Centret för muntlig historia i Montreal (Centre for Oral History and Digital Storytelling).
– Ingen av oss i det nya curatorteamet på Museum of Human Rights i Winnipeg hade en utbildning för just museum. Vi kom ifrån aktivisthållet och ifrån akademiskt håll. Vi hade alla jobbat med mänskliga rättigheter, berättar Armando Perla.
Därefter byggdes en verksamhet med utställningar som hade muntlig historia som grund.
– En av de här utställningarna handlade om migrantarbetare. I Kanada är de i stort sett osynliga. Genom att de berättade sina livshistorier blev deras röster hörda och deras situation mer känd. Jag arbetade med utställningen i fem år och reste i hela Kanada för att berätta om den.

År 2016 inbjöds Armando Perla till Malmö universitet för att berätta om utställningen om migrantarbetare. Vid detta tillfälle träffade han Fredrik Elg och Roxana Ortiz som är samordnare för Rörelsernas museum. De fortsatte samarbeta och förra året öppnades en möjlighet att komma till Malmö för att arbeta med utvecklingen av Rörelsernas museum.
– Rörelsernas museum är det första museet I Sverige som byggs på sociala relationer och på muntlig historia. Det kommer till och med före beslutet vilken byggnad museet ska vara i.

Muntlig historia är egentligen inte något nytt och används även av museer idag. Men vad är skillnaden på muntlig historia och muntlig tradition?
– Muntlig historia handlar om att närma sig större händelser genom människors personliga berättelser. Skillnaden från muntlig tradition är att där handlar det mer om att överföra kulturell kunskap från en generation till en annan. Vi har sett att personliga livsberättelser, ger en helhetssyn på människor i sitt sammanhang. Att lyfta människors livsberättelser och sätta dem i sitt sammanhang är ett sätt att motverka stereotyper, säger Armando Perla engagerat men tillägger också:  
– Vi uppfinner inte hjulet. Människor har alltid använt muntligt berättande som en metod. Men Rörelsernas museum vill göra det så mycket som möjligt tillsammans med olika grupper i samhället och med människor som är i minoritet. Det finns så många viktiga berättelser att lyfta fram. 

Att samla in människors berättelser innebär att stora kunskapsluckor kan fyllas. Men det innebär också att minnen rivs upp. Vilka risker finns?
–  Det finns alltid en risk att skada. Människor kan ha varit med om trauman som de återberättar, så vårt arbete handlar om att skapa trygga metoder. Det handlar om att göra klart vem berättelserna tillhör och att de inte används på ett sätt som är utanför sitt eget sammanhang. Vi tycker att berättelserna tillhör de som berättar. Allt börjar med förtroende och att det är tydligt för de intervjuade, hur deras berättelser ska synas och användas. Det ska alltid finnas möjlighet att ångra sig, att dra tillbaka, att inte vilja dela sin berättelse. Och det måste finnas ett nätverk omkring de intervjuade – och de som intervjuar – som fångar upp och hjälper till med att bearbeta vad som sägs.

Ett viktigt arbete för att formulera och utveckla sådana här etiska riktlinjer utfördes under en workshop på Rörelsernas museum under några dagar i november 2019.
– Idag finns det ingen policy för hur museer arbetar med människors livsberättelser och muntlig historia. Vi ville inte utforma sådana etiska riktlinjer själva utan bjöd in lokalt, nationellt och internationellt för att arbeta tillsammans. Det kom människor från civilsamhället, från museivärlden och från forskningshåll. I efterhand har workshopen kring etiska riktlinjer väckt stort intresse från museer över hela världen, säger Armando Perla.

Text: Karolina Jeppson

Dela artikeln

Dela på facebook
Facebook
Dela på print
Skriv ut

Uppdraget
Mer om MoM
Dialogmöten
Museets fyra hjul
Samarbeten
Tidslinje

Höst 2019
Vår 2020
Talks
Seminarie

Vill du/ni vara med?
Låna lokal
Adress

Just nu
Intervjuer
Nyhetsbrev
Filmer

Rörelsernas museum
     Rapport 2018
     Appendix 2018
     Rapport 2017
     Forskaressäer 2017
     Vad vi hörde, vad vi såg! 2017
     Dialogmöte 2018

Safe havens
     Safe havens

MME
      XXXXXX

Women making herstory
      XXXXXX

Organisation
Om oss
Lediga jobb